Diana Morgården Guilletmot, 37, har stammat i nästan hela sitt liv. Under många år försökte hon dölja sin stamning och bar på en känsla av att det var hennes eget fel. Först i vuxen ålder fick hon veta att stamning är en diagnos. Idag driver hon Instagramkontot @foreverstuttering, där hon sprider kunskap om stamning och lyfter begreppet verbal mångfald.
– Jag önskar att jag hade hört det när jag var liten. Precis som vi pratar om mångfald i andra sammanhang borde vi också prata om hur människor kommunicerar.

Jag trodde att stamningen var mitt eget fel

Hej Diana! Vem är du?
– Jag är en levnadsglad, nyfiken och driven person som bor i Stockholm med min man och våra tre barn. Jag arbetar med att sprida kunskap om stamning och verbal mångfald – något jag länge drömt om. Genom mitt Instagramkonto @foreverstuttering delar jag min vardag och vill visa att det är okej att prata på olika sätt.

Vill du berätta om din första upplevelse av din stamning?
– Min mamma har berättat att jag började stamma när jag var tre år. Jag var tidigt väldigt verbal och nyfiken. En dag började jag plötsligt gråta och sa att jag inte kunde prata. Min mamma misstänkte att det var stamning – vilket det också var.

Mina egna minnen är från förskolan, när jag var fyra–fem år. Jag minns känslan av att vara annorlunda och att jag inte pratade som de andra barnen. Redan då började jag lägga skulden på mig själv.

Från att känna skam till att äga stamningen

Hur har din relation till din stamning utvecklats över åren?
– Under många år hatade jag min stamning och såg den som en förbannelse. Jag försökte dölja den och levde länge i dess skugga. Ordet “stamning” var så laddat att jag knappt vågade tänka på det.

När jag var 35 fick jag veta av min psykiatriker att stamning är en diagnos. Innan dess visste jag egentligen inte vad det innebar – bara att jag inte pratade som andra och jag trodde att det var mitt fel.

Idag ser jag annorlunda på det. Jag pratar öppet om min stamning och ser den som en del av mig. Kampen finns fortfarande kvar, men nu är den synlig och inget jag längre försöker dölja.

Finns det något du önskar att du hade fått höra när du var yngre?
– Att det är okej att stamma.
Att jag är bra precis som jag är.

Vi behöver prata mer om verbal mångfald

Vad betyder verbal mångfald för dig?
– Verbal mångfald betyder allt för mig. Jag önskar att jag hade hört det begreppet när jag var liten. Precis som vi pratar om mångfald i andra sammanhang borde vi också prata om hur människor kommunicerar.

Alla pratar inte på samma sätt – och det finns något väldigt vackert i det. Att få uttrycka sig på sitt eget sätt och känna att det är okej är oerhört viktigt.

Hur kan man få barn att känna sig trygga i sitt sätt att kommunicera?
– Genom att prata öppet om att människor kommunicerar på olika sätt. Det är också viktigt att lyfta förebilder, till exempel personer som stammar.

Ge barnet tid att prata klart, oavsett hur lång tid det tar. Bekräfta det barnet säger och våga fråga hur det känns. Jag önskar att någon hade frågat mig hur jag upplevde min stamning när jag var liten.

Stamning är så mycket mer än det som hörs

Vad är en vanlig missuppfattning om stamning?
– Många tror att stamning bara handlar om hur det låter, men det är mycket mer än så. Det innebär ofta en stor inre, psykisk kamp.

En annan missuppfattning är att man stammar för att man är nervös. Så är det inte – däremot kan stamningen göra att man blir stressad i vissa situationer.

Det är också viktigt att inte fylla i ord eller gissa vad personen vill säga. Den som stammar vet exakt vad hen vill uttrycka – ge tid och visa respekt.

Ökad kunskap i förskola och skola

Vilka förändringar skulle du vilja se i skola och arbetsliv?
– Jag vill se mer kunskap om stamning i både förskola och skola. Cirka en procent av Sveriges befolkning stammar, men kunskapen är fortfarande låg.

Det behövs bättre stöd och anpassningar, på samma sätt som för andra diagnoser. Lärare behöver verktyg för att kunna stötta elever som stammar, och logopeder bör vara mer involverade i skolmiljön.

Inkludera genom att normalisera

Vad kan vuxna göra för att personer som stammar ska känna sig inkluderade?
– Genom att prata öppet om stamning och normalisera att människor kommunicerar olika. Fyll inte i ord, utan fråga personen hur hen själv vill ha det.

För yngre barn är det också viktigt att samarbeta med föräldrar och logoped, samt att informera andra barn om vad stamning är.

Idag vet jag att det är okej att stamma

Vad har din stamning lärt dig om dig själv?
– Den har lärt mig att jag är stark och har ett stort driv framåt. Jag har gått igenom mycket och tvingats arbeta mycket med mig själv.

Den har också gjort mig mer ödmjuk inför livet och andra människors utmaningar. Idag är jag stolt över den person jag har blivit – även om det fortfarande finns tunga dagar.

Vad skulle du säga till ditt yngre jag?
– Orden jag aldrig fick höra:
Det är okej att stamma.
Du är bra precis som du är.
Du är unik och kan göra vad du vill – så länge du vågar vara dig själv.

Tusen tack Diana för att vi fick prata med dig!💛