Konrads klänning - om syskonbråk

Vi tycker mycket om Konrads böcker och kanske framför allt den här. Så ofta brukar vi referera till den och säga ”jag glittrar” jag och min son.

Det som är bra är att det inte är ett problem att Konrad vill ha en klänning för att han är kille. Det framställs bara som två syskon som bråkar lite. Det normbrytande blir liksom inte ett problem.

Egentligen handlar det inte så mycket om klänningar, utan mer om avundsjuka syskon emellan och att vilja ha det den andra har.Jag tyckte om boken och tror att mitt barn kommer att göra det också (har bara läst den två gånger än så länge).

Boken är fin och känns mycket genomarbetad. Det är en enkel intrig, men så bra i sin enkelhet.

Caroline Röstlund är fantastisk på att teckna ögon, de där blickarna Hedvig och Konrad mellan alltså. Boken som lämnar mig med ett stort leende. Klänningar är ju det bästa som finns, precis som i Konrads klänning borde det i verkliga livet vara självklart att allas som vill ska få ha glittrande fina klänningar på sig.

Samspelet, avundsjukan, ilskan och glädjen mellan de två syskonen är särskilt framträdande i barnens ögon, hur de ser på varandra och vilka blickar de ger varandra. För illustratören Caroline Röstlund krävs det inte så mycket mer än så för att förmedla starka känslor. Hennes illustrationer är enkla med stort fokus på barnen och med en färgskala som är något dov, vilket gör att även i bilderna tas fokus från att det är just klänningen det handlar om. Trots att klänningarna glittrar sticker de egentligen inte ut. Istället känner sig de båda barnen nöjda och lyckliga när de kan dela på glädjen och glittra tillsammans.