Konrads koja - kramar och starka känslor

Det ser ganska trevligt ut där hos mormor med alla kusiner som bakar muffins. Hedvig har fullt upp, men Konrad känner sig inte nöjd, även om han får slicka av vispen iklädd klänning, diadem och älvavingar. När kusinernas hund skäller på Konrad känner han sig färdig hos mormor och bestämmer sig för att gå hem. Det är inte långt att gå, men det är ingen hemma så Konrad känner sig ännu mer ensam. Lite bättre blir det när han gör en koja under ett bord i trädgården. Där kan Konrad vara hemlig. Det är lite roligt … men ändå ensamt. När mormor, Hedvig och kusinerna kommer för att leta så ger sig Konrad inte till känna. Han ligger där och lurar i kojan. Men när han ser att Hedvig faktiskt är ledsen, då kommer han fram på en gång! Det blir en stor kram och sedan får alla plats i Konrads koja där det bjuds på muffins och saft. Tänk ändå att det går att känna sig ensam även när det finns många människor runtomkring en. Det här är en kort liten bok för de yngsta som även kan fungera för de något äldre förskolebarnen, som en igångsättare för samtal om hur det kan vara att känna sig utanför och hur det går att agera när det händer.

Färgerna är klara och glada och bilderna är naivistiskt tydliga och tilltalande. Utan att direkt lyftas fram i texten finns mångfalden genomgående representerad i bilder med exempelvis olika hudfärger och klädstilar som går emot könsnormer. Boken rekommenderas för barn i förskoleålder som en trevlig vardagsberättelse som utan att tydligt problematisera normer ändå lyfter fram mångfald och olikheter i könsuttryck.