Henrika Almström är bibliotekarie och driver kontot @barnboksanalyser på Instagram. När vi såg hennes analys om mat i barnböcker 2024, och relationen mellan vego och icke vego, blev vi nyfikna och frågade om hon ville berätta mer om sitt arbete med att analysera barnböcker. Det blev ett spännande samtal om fallgropar, illustratörens roll och vad det skulle betyda om barnböcker inte innehöll pronomen hon och han.

Hur kommer det sig att du började analysera barnböcker?

- Mitt intresse för barn och genus väcktes när jag studerade Idéhistoria och läste om feminism. Jag läste även Genusvetenskap samt Pedagogik med inriktning på genus. När jag senare utbildade mig till bibliotekarie så började jag titta på hur genus beskrivs i barnböcker. Under år 2020 ville jag få en samlad bild av han och hon (och hen) i böcker för barn i åldern 6-12 och läste större delen av utgivningen det året. Utifrån de resultat jag fick då, håller jag nu på med en studie av böcker utgivna 2024, för att se om resultaten blir likartade.

Vad är det roligaste och svåraste med att analysera böcker?

– Det roligaste med att analysera böcker är att se mönster framträda som inte blir synliga annars, samt att få läsa böcker som jag annars kanske inte hade läst. Det svåraste är nog att hinna med, och kanske insikten om att allt jag gör är beroende av min egen tolkning. En objektiv analys är nog i det närmaste omöjlig.

Vad är de vanligaste fällorna författare gör?

– Jag upplever att det finns en genusmedvetenhet hos författare på många områden, kanske för att det funnits en samhällelig debatt kring dessa. T.ex. om han och känslor, och om hon och mod och äventyr. Samtidigt finns det områden där gamla traditionella föreställningar lever kvar. Exempelvis så är det många fler hon än han i barnböcker som bjuder på mat och dryck. Det är också vanligare att det är han som förklarar saker för andra. Tekniskt kunnande och intresse, samt teknisk utrustning är också saker som ofta kopplas till han i barnböcker. Samtidigt är det i huvudsak hon som är känslig för övernaturliga fenomen. Hon beskrivs också i högre grad som impulsiv och obetänksam. Något som mycket ofta beskrivs i barnböcker är hennes hår, men mer sällan hans.

Jag upplever också att det finns spår av misogyni i barnböcker, precis som det finns i samhället i stort. Det finns en tendens att beskriva vissa kvinnor som t.ex. arga, farliga, onda, dvs. i traditionen av den elaka häxan. Kanske är författarnas syfte att vara normbrytande när de gestaltar onda personer, men de faller då istället in i en annan könsstereotyp, skapad av det hierarkiska systemet som är könskategorisering.

Vad är de vanligaste fällorna för illustratörer? 

– Jag tror att illustratörens dilemma är att hen ska visa vem som är vad. Där författaren kan skriva han respektive hon, och sedan är relativt fri att forma sina karaktärer på en mängd olika sätt, så jobbar illustratören bara med våra tecken för kön i form av kläder, frisyrer och utsmyckningar. Dessa är så viktiga i vårt samhälle för att vi ska kunna läsa av varandra, så illustratören har kanske inte så mycket val, mer än att vara könsstereotyp.

Ibland så skapar illustratören om naturen för att göra kön än mer tydligt, som när han inte har några ögonfransar alls, men hon har det.

Under inlägget till analysen av boken Rapport från en superhjälte har du en invändning mot uttrycket "en helt vanlig kille".  Vill du berätta mer?

– Det är intressant att fundera över vad ordet kille eller tjej står för i det allmänna medvetandet. Troligtvis tänker vi inte bara på reproduktiva organ. Så om ett förlag eller författare skriver att en bok handlar om "en helt vanlig kille", vad är det då som dyker upp i medvetandet hos läsaren? Är det könsstereotyper? Det är intressant att jämföra med om det istället hade stått att karaktären var "ett helt vanligt barn". Vilken bild hade vi då fått? 

En annan sak jag tänker på är när karaktärer i böcker ser andra personer och "vet" att det är ett visst kön. I vår vardag så gör vi detta hela tiden, men i böcker så är det ju författaren som är den allvetande, så om det står "Caro såg en man" så vet ju författaren om det var en man. I verkligheten antar vi andra personers kön, men vi kan aldrig vara helt säkra på att vi tolkar rätt. 

Det händer någon gång ibland i barnböcker att det tolkas fel och huvudpersonerna upptäcker att en person är av ett annat kön än vad de först trodde. Men i verkligheten så vet vi egentligen aldrig helt säkert, och ganska ofta får vi inte veta det heller. Men i barnböcker så är karaktärerna säkra på sina tolkningar, och genom att författaren är den som vet, så har de nästan aldrig fel.

Vad har du lärt dig/blivit vassare på att notera genom att analysera så många böcker?

– Skälet till att jag valt att analysera alla kapitelböcker för ett visst åldersspann under ett visst år, har varit för att jag inte tror att mönstren framträder med ett mindre urval böcker. Det är just detta, att få syn på mönster som inte annars syns som jag lärt mig.

Vad är ditt bästa tips för att vara normbrytande i böcker utan att den som läser märker det?

Jag skulle säga att det "smartaste" sättet att vara normbrytande på är att inte använda sig av pronomen hon och han. På det sättet blir karaktärerna per automatik mer "runda". Det finns ingen mall för läsaren, inget vanligt eller ovanligt att förhålla sig till.

När diskussionen kring pronomenet hen startade år 2012 så tänkte jag att det skulle vara det perfekta sättet i barnböcker att undvika könsstereotypi. Men nu har begreppet hen mer kommit att stå för en personlighetstyp, en sort.

Genom att undvika pronomen, att blanda tecken för kön i illustrationerna, samt använda nyskapade egennamn, så tror jag att man kan göra det lättare för läsaren att inte tänka i termer av två sorter och vad som uppfattas som vanligt respektive ovanligt för dessa sorter.

Har du några tips till oss på OLIKA? Är det något även vi missar? Något vi borde försöka inkludera i vår utgivning?

Jag tänker att barnböcker och kön ser ut som en tratt. I böcker för de allra yngsta är det som minst "farligt" eller provokativt att bryta mot könsnormerna, och det är också där vi hittar de flesta exemplen på icke-könade personer, eller t.ex. han med klänning. 

Detta minskar sedan successivt i böcker för äldre barn. Utmaningen tänker jag är att få med det normbrytande i böcker för t.ex. 9-12 åringar. Det vill säga utan att kön blir själva temat för boken (som att det finns böcker där huvudpersonen är trans eller homosexuell eller icke-binär).