Först var det bara Claes. Sedan blev det Sara. Och sedan året 2020 är namnet SaraClaes. Han föddes 1949 och har varit transperson sedan 5 års ålder. 2003 var året då han vågade visa vem han var för alla. OLIKA har intervjuat marknadschefen, musikern och föreläsaren SaraClaes om hans liv, pride, kön och om att våga vara sig själv.

Berätta lite om dig själv, vem är du?

– Stopp! Först vill jag prata om Pride. Jag tycker det är viktigt att lyfta varifrån Pride härstammar, för det är det inte många som vet. Särskilt viktigt att lyfta i en intervjuserie om Pride. 

Kör på!

– Det uppkom efter en händelse på baren Stonewall i New York 1969, en bar där transpersoner brukade träffas. Polisen hade som sitt största nöje att göra razzior där med jämna mellanrum för att ta fast just transpersoner. Vid den tiden var det förbjudet för män att klä sig i kvinnokläder. Polisen kom och hämtade dem, bar ut dem och låste in dem i sin “finkabil” och hämtade nästa. Mitt i en sådan här razzia var det en av transpersonerna som vrålade till de andra gästerna att de inte bara skulle stå och titta på, de fick hjälpa till. De lydde. Så när polisen gick in igen för att hämta nästa så gick gästerna och låste upp dörrarna till polisbilen och släppte ut dem igen. Så höll de på tills polisen gav upp. Det är den händelsen man firar vid Pride, befrielsen av transpersonerna på Stonewall. Därefter firade man det i New York varje år, och sedan har Pride, stoltheten, spridit sig därifrån.

Så! När jag föddes 1949 döptes jag till Claes Schmidt. Det heter jag inte längre. När jag gick med i transföreningen var jag tvungen att skaffa ett kvinnonamn. Då skulle man vara antingen man eller kvinna, det här antingen eller-tänket som jag inte är så förtjust i. Då blev det Sara Lund. Jag fick inte heta Sara Malmö så jag tog Lund istället, för det ligger inte så långt härifrån. Men 2020 skickade jag in en ansökan om att jag ville byta namn från Claes Schmidt till SaraClaes Schmidt. Visst låter det bättre med SaraClaes än ClaesSara? Det svänger lite mer! Det är ett fräckt namn! Och jag är den enda i hela Sverige som heter så. Det är också väldigt praktiskt. Du kan kalla mig SaraClaes, Claes, Sara, han, hon, allt funkar! Allt är rätt. Jag har ju bytt namn för att jag ska må bra, inte för att någon annan ska må dåligt.

När öppnade du upp om att du var trans?

– Det var 1989, då avslöjade min hustru, Anita, mig. Jag hade inte vågat säga någonting. Då hade vi varit tillsammans i 15 år. Så jag blev tvungen att berätta. Då svarade hon bara “jag har väl inga problem med att du klär dig som halva jordens befolkning”, men då kände jag ändå att jag behövde fråga om hon tyckte det skulle vara okej om jag gick runt i klänning hemma. Det tyckte hon var en dum fråga eftersom jag inte reagerar när hon går runt i jeans och t-shirt hemma. Då vågade jag också berätta  om min dröm om att kunna gå på gågatan här i Malmö, i solskenet, fullt klädd som kvinna, men att jag hindras av att folk kan se att jag är man. Men det är ju vad du är, brast hon ut som svar. Men hon tyckte inte att det skulle stå i vägen för min dröm. Som om det vore den enklaste saken i världen. Det blev klart att jag gjort det så komplicerat för mig hela livet. 

Men första gången jag var ute på stan som Sara var i Örebro 1998. Jag var på transträff nån mil utanför Örebro. Solen sken och vi skulle åka och titta på Cajsa Wargs hus i Wadköping. Det finns massor att se där! Å den dagen var det massor av folk. Så kommer jag då med mina transkompisar. Vet ni vad som händer? Ingenting! Det händer ingenting. Jag minns att jag blev så förbannad. Varför har jag suttit och gömt mig i garderoben i 40 år? Vem har tvingat mig att sitta där? Vem har fått mig att tro att jag inte kan klä mig som jag vill? Ingen har sagt det. Ändå har denna lilla pojken Claes fått klart för sig att “så gör inte en man”. Hur har det gått till? Ett helt liv! Tänk så kul jag kunde haft bara jag visste. Nä, istället har jag suttit hemma och mått dåligt och funderat på om jag skulle ta livet av mig för att jag vill klä mig som en kvinna. Och så får man reda på att det är okej? Då blir man arg. 

Hur reagerar folk på att du är du?

– Något som är fantastiskt är att sedan jag öppet visade mig som transperson har jag inte fått någon negativ reaktion. Åtminstone inte någon som jag själv vet om. Kanske tänker de saker om mig eller talar om mig när jag inte hör, men det är sådant jag inte tänker bekymra mig om. Skulle någon ha problem med att jag är transperson så är ju inte det mitt problem utan deras. Sen tror jag att problemen grundar sig i att de inte förstår, det är ju olyckligt. 

När jag berättade det för mina arbetskamrater, när jag och min hustru Anita drev Slagthuset här i Malmö, så var det vissa som uttryckte något i stil med “att det var okej, men att jag inte behövde komma till jobbet i klänning”. Då fick jag ju prata med dem. Så småningom förstod de ju att det inte var någon skillnad på  mig och mig, det var ju bara om jag kom till jobbet med eller utan hår på huvudet. Det är tråkigt att inte alla kan förstå det, alla får ju inte möjligheten att umgås med en transperson och chansen att förstå. Det är nog dessa som säger “hen betyder höna så det kan vi inte använda”, för att de inte förstår. Jag brukar svara att barn betyder lada, är det okej då? Det blir ju samma skit om vi ska blanda allt med engelska. Vad betyder hen på tyska? Det vet jag inte. Så kan man ju inte hålla på. Folk hittar alltid argument för att slippa tänka efter, eller för att provocera.

Ibland kommer reaktionerna som frågor. Ibland när jag föreläser säger någon “men jag ser ju att du är man, hur kan du då vara kvinna?”, då kan jag  bara svara att “det är det möjligt att du ser det, men du ser ju inte hur jag tänker”. Som sagt, ibland känner jag mig som en man och ibland som en kvinna, ibland som någonting mittemellan och ibland som ingenting och under en period var jag övertygad om att jag ville ta livet av mig för att jag inte pallade längre för att jag inte kunde ge uttryck för vad jag kände. Ibland undrar folk om jag har pratat hos någon psykolog, eller om jag har opererat mig. En gång har jag opererat mig, i knäet, men det var länge sedan. Psykolog behöver jag ingen, jag pratar med min fru och mina vänner. 

Eller så frågar de av osäkerhet. De kan fråga hur jag vill bli bemött och kallad när jag klär mig som jag gör. Det är så töntigt att klockorna stannar. Det är ju en fråga som ingen annan får! Jag upplever att många blir osäkra när de  träffar en transperson, de vet inte hur de ska bete sig. Då tycker jag att man kan tänka på hur man bemöter en människa, hur brukar man göra? Jag är ju transperson, men framförallt och mest människa, faktiskt. De gör det till en för stor sak. Transpersoner, det är trans och person, det sista  glömmer många. Jag kan tala lite om ordet också! Trans betyder “över” eller “på andra sidan” och transvestit, som jag kallade mig förr, betyder “klädd i andra sidans kläder”. Jag kallar mig inte längre för transvestit för nu tror jag att det finns fler kön, vilket är då den andra sidans kläder? Det blir ju komplicerat. 

Hur tänker du om kön?

– Vi definierar ju flera kön. Vi definierar ett biologiskt kön, det är det som de flesta människor går efter. Det kön vi fortplantar oss med. Vi har ett juridiskt kön som staten går efter när de definierar oss. Sen har vi ett kulturellt kön, alltså hur jag vill bli uppfattad eller hur du uppfattar mig. Sedan har vi det jag tycker är viktigast, det mentala könet, vem jag anser att jag är. Hur definierar jag mig. Det är varje människas rätt att kunna definiera sig själv. Jag tror att alla människor har i sig både det kvinnliga och det manliga. Jag ligger någonstans mittemellan, ibland känner jag mig lite mer kvinnlig, ibland känner jag mig lite mer manlig men jag är ju en biologisk man. 

Något som jag tycker är roligt är att vi i vår kultur fortplantar oss ungefär 1,88 gånger i livet, resten är underhållning. Det är vad vi har det biologiska könet till. Det är med andra ord underhållningsavdelningen som bestämmer vad man ska ha i lön, hur man förväntas uppföra sig, klä sig och vilken roll man ska spela. Det är märkligt, kan jag tycka.  

Hur tycker du att vuxna ska prata om det här med barn? 

– Lär känna dina barn! Ta reda på hur de tänker och känner! Våga prata med dem! Det tycker jag är viktigt. Det är det många som inte vågar göra, för att de känner att de vet för lite. Det tycker jag är dumt, jag tror på att man alltid kan öppna för samtalet. Sen ska man inte berätta för barn om hur de ska vara eller vem de ska vara. Stötta barnen i vilka de är. Respektera alla andra som den de är, inte vem du vill att de ska vara. 

Tusen tack SaraClaes för en fantastisk pratstund!

Text: Augusta Andersson Feldtman
Foto: Jens C Hillner

Tips!

Journalisten Vesna Maldande har skrivit boken Från Man till Människa, som gavs ut 2012. Nästa bok ”I huvudet på en man som heter Sara” kommer ut under 2024!
Läs mer på SaraClaes hemsida: www.saraclaes.se

💜 💙 💖 💚 💛