För ett år sedan fick Emmeli Thorselius diagnosen ADHD. Nu är hon aktuell med boken De stökiga systrarna T, en härlig berättelse på rim, inspirerad av hennes eget liv som mamma till ett gäng stökiga, påhittiga och envisa tjejer med NPF-diagnoser. Vi fick ett långt och spännande samtal med Emmeli om fördomar kring hur flickor ska vara och hur diagnoserna kan te sig i vardagen. 

Till vardags jobbar Emmeli med ledarskap och som organisationscoach. För ett år sen fick Emmeli diagnosen ADHD och hon berättar att en av hennes utmaningar i vardagen.

"Jag är jättebra på att veta vad jag ska göra, att jag ska komma i tid och hålla koll på saker, men det krävs mycket energi och kraft för att lyckas. Först nu börjar jag försöka anpassa vardagen för att den ska fungera för mig, familjen och jobbet," berättar Emmeli.

ADHD har hög ärftlighet, så därför var det inte förvånande för familjen när det var flera med den diagnosen.

"Vi har fått kämpa för att få en utredning då diagnoskriterierna är satta utifrån pojkar. Flickornas ADHD märks oftare som brister i uppmärksamheten och mindre i form av impulsiva känsloyttringar eller motorisk överaktivitet. Medan pojkar ofta får utagerande problem har flickor mer inåtvända symtom med låg självkänsla och ledsenhet. Många flickor maskerar sina beteenden i skolan och så kommer de hem och är helt förstörda.”

Hyperaktivitet och impulsivitet kan uttryckas på olika sätt

Emmeli tycker att det är viktigt att prata om att hyperaktivitet kan uttryckas på olika sätt. Vissa barn vill vara i rörelse hela tiden medan för andra kommer hyperaktiviteten ut som frustration, utbrott och starka känslor.

"För mig är det till exempel viktigt att träna fysiskt. Det blev väldigt tydligt under mina graviditeter. När jag inte fick det utloppet blev det istället mycket frustration som byggdes upp i kroppen.”

Impulsiviteten kan handla om både stora och små saker i vardagen. Att hålla fokus på en sak kan vara en utmaning.  

"Jag vet att jag ska hänga upp tvätten, så ser jag en tandborste på vägen och då tar jag med den och på väg tillbaka från badrummet ser jag en strumpa och då måste jag plocka upp den. Lite Alfons Åberg, jag ska bara ... 
Eller om jag ska hämta en vattenflaska till ett barn, så går jag till köket och där börjar jag diska istället och sen kommer jag tillbaka till barnet utan vattenflaska ... Det här försöker jag förklara för mina barn."

Vidare berättar Emmeli att det är jobbigt att som mamma inte alltid ha tålamod att göra saker.

"Jag tycker det är jobbigt att göra saker där jag inte har en tydlig uppgift, exempelvis som att gå till en lekplats. Att bara stå och titta och inte veta hur länge vi ska hålla på och vad som är nästa steg är svårt för mig. Då är det lättare att dra igång en stor picknick-utflykt, något som andra skulle tycka var jobbigt, men för mig är det enklare än att stå still och bara vänta. 

Utan rutiner och tydlighet blir det kaos

Ett av Emmelis barn har en dubbel NPF-diagnos, både ADHD och autism, och är i stort behov av tydliga regler och rutiner.

"Om hon har fastnat i något måste hon veta exakt vad det betyder, det går inte att gå vidare annars. Vi kan inte åka hem till någon om hon inte vet hur länge vi ska vara där, varför vi ska dit och vad som är hennes uppgift. Vad ska jag göra? Vem ska jag prata med? Vad kommer vi få för mat? Hon behöver veta när vi ska åka hem och om vi inte håller den tiden exakt blir det kaos i hennes huvud."

Att ha stora behov av rutiner samt tid för oförutsedda händelser är krävande. På morgonen behövs exempelvis två timmar för att hinna förbereda inför förändringen som ska ske, det vill säga skolan.

"Om vi gör något vi inte brukar på eftermiddagen så att middagen blir framskjuten, och kvällsmaten inte hinns med ... då blir det kaos i systemet. Just nu är det på minutschema för att allt ska funka så friktionsfritt som möjligt."

 
Vikten av förståelse och anpassningar i skolan

ADHD och autism syns inte alltid utanpå. Små saker som är svåra för andra att förstå kan ha väldigt stor betydelse. Barn med autism är ofta sensoriskt känsliga. Det kan handla om ljud, texturer på mat, om maten är rätt varm eller kall. Det var utmaningarna i matsalen som gjorde att Emmelis dotter till slut fick göra en utredning. 

"Jag vill poängtera behovet av att ge barn rätt förutsättningar. Nu har vi till exempel haft problem med idrotten i skolan. Vår dotter har jättesvårt att vara flexibel och förstå avvikelser. Vi har sagt att efter gympan ska alla duscha, det är hennes rutin. När de då hade en HLR-kurs i skolan och barnen inte behövde duscha efteråt blev det jättejobbigt. Något som är väldigt lätt att förstå för andra kan vara väldigt svårt för vårt barn med autism.

Eller som en vän berättade att hon sa till sin son att han måste sätta på sig nya kalsonger varje dag. Efter en vecka upptäckte hon att han hade fem kalsonger på sig: "Du sa ju att jag skulle ta på mig nya kalsonger varje dag". Han följde instruktionen och för honom var det inte självklart att det betyder att man ska ta av sig de andra först.

En sak som är positiv med autismen är att hon är väldigt ärlig, hon har ingen anledning att ljuga och blir väldigt kränkt om folk tror att hon inte talar sanning eftersom det är det hon alltid gör.

Jag upplever att det är viktigt att respektera barn med autism, att lita på att de talar sanning för de ser ingen anledning att vara oärliga. Det blir väldigt provocerande att inte bli trodd."
 

De stökiga systrarna T visar att flickor kan vara på många olika sätt

Emmeli berättar om processen när boken blev till, att det roligaste var att göra det tillsammans med barnen. 

"Min äldsta dotter var involverad i hyssen i boken, som marshmallows i näsan! Att vi fick göra den ihop var en väldigt positiv kraft. Att få höra hennes kreativa idéer!

En sak i boken som jag tycker är viktig är mammans roll. Jag känner igen mig mycket i henne, mammor som faktiskt blir arga. Hon gör ju fel som desperat försöker få barnen att sluta genom att dra in godis och padda. Jag hoppas att sensmoralen i det hela är att hur mycket hon än försöker få dem att sluta så är de som de är! 

Jag vill få fram jämställdhetsperspektivet, visa att flickor kan fungera på olika sätt och att mammor blir arga. Och att de inte ursäktar sig för sin ADHD, eller sitt beteende, utan att de bara är. 

Jag hoppas att både föräldrar och barn ska känna igen sig. Mammans känslor som också spretar åt olika håll. Och jag hoppas att barn ska tycka att det är kul med de här galna, ostyriga tjejerna. Och så på slutet har de lovat att inte göra fler hyss men det är ändå ett nytt hyss på gång!"

Innan Emmeli skrev kontrakt med OLIKA, fick hon ett långt, argt mail från en förläggare på ett annat förlag. 

"Han var uppenbart väldigt provocerad av berättelsen om flickor som stökiga! För mig känns det nu ännu viktigare att boken sprids och blir läst av många. För jag tror inte att vi är det enda undantaget.”

Emmelis tips

"I vardagen försöker jag alltid visa barnen att jag ser dem: jag ser dig, jag ser att du är arg, jag ser att du är ledsen, vi kommer inte kunna göra det här ändå även om du väldigt gärna vill. Jag tycker det är viktigt att mina barn ska känna att jag försöker förstå, att de inte är ensamma och osynliga.

Och så vill jag tipsa om Lotta Borg Skoglund. Hon står verkligen upp för flickor och kvinnors ADHD. Hon pratar mycket om samsjukligheten, att ADHD inte alltid visas genom de typiska beteendena utan det kan vara en ätstörning eller ångestproblematik som syns utåt. Men att våga se förbi det."

Tusen tack Emmeli för att vi fick prata med dig! Nu hoppas vi att boken får vingar!💜

Här hittar du Emmelis bok De stökiga systrarna T