Jag vill också ha lila nagellack! sa min treåring en dag när hon kom hem från förskolan. Suck tänkte jag, nu börjar det – samhällets formande av mitt barn till en FLICKA, upptagen av sitt utseende.
Okej, sa jag. Är det någon på förskolan som har sånt nagellack?
Ja. Olle!

Det fick mig att le och jag insåg snart att mitt barn hade turen att gå på en mycket tillåtande förskola. Att Ivar kombinerade sin Spindelmannendräkt med rosa glitterskor var helt enkelt ingen grej. Inte heller att Rasmus på min andra dotters piratkalas stormade in i pirathatt, blommig klänning och svärdet i högsta hugg. Eller att mer än en liten pojke, som rotade runt i mina barns utklädningslåda, förtjust valde ett par glittriga älvvingar.

Annat var det när jag var barn. När min ett och ett halvåriga lillebror Mikael kom till vårt dagis med en liten tofs mitt på huvudet, skrattade föreståndaren ut honom och kallade honom Mikaela. Min lillebror ville ha tofs, för att jag hade tofs. Min mormors lillebror ville ha klänning, för att hans syster hade klänning. Att någon har problem med det känns för mig hjärtskärande och halvt obegripligt.

Men det är som bekant fortfarande många småpojkars vardag. Jag har en kompis vars son älskade rosa och lila. Men hon vågade inte köpa den rosa cykel han ville ha, av rädsla för att han skulle bli retad i det lilla samhälle där han växer upp. Och i Stockholmsförorten mitt emot mina barns tillåtande förskola stod en liten ettåring framför spegeln på öppna förskolan i ett halsband han hittat. En bit bort raljerade hans pappa med några andra pappor:
- Det är inte klokt vad han speglar sig hela tiden. Han kommer bli en sån där homobög, hö hö hö!

Och här har vi väl pudelns kärna. Det handlar inte bara om motvilja mot ett plagg eller en färg eller en tofs eller ett halsband. Det handlar om ett systematiskt nedvärderande av det traditionellt kvinnliga, om homofobi, transfobi och beröringsskräck. Få föräldrar får spel vid tanken på sin dotter i byxor och skjorta. Men en pojke i klänning … där brakar varningssignalen igång. Tänk om han blir
en … bög!

Det här är förstås sorgligt för alla små pojkar som begränsas i sitt uttryck och sina intressen. Men det är också destruktivt för vuxna individer, hela samhällen och planeten. För i föreställningen om det traditionellt kvinnliga finns egenskaper som empati, lyhördhet och omhändertagande. Det är egenskaper som den här världen behöver mer av, egenskaper som alla barn, oavsett kön, har inom sig.

Därför hoppas jag att böckerna om Konrad inspirerar fler pojkar, föräldrar och pedagoger att oproblematiskt omfamna blommiga piratklänningar, rosa cyklar och lila nagellack.

/Åsa Mendel-Hartvig

Den första boken om Konrad kom för nio år sen. Totalt finns det sex böcker om Konrad och hans syster Hedvig.

Här hittar du allt med Konrad 💜