Möt Elias Fjellander, 20 år, förbundsordförande i RFSL Ungdom. Han kämpar för hbtqi-personers rättigheter och vi hann fånga honom för en pratstund. Vi pratade om vad hans mormor betytt, vikten av att stå upp för sina värderingar och vad som fick honom att cykla till stadsbibblan varje dag efter skolan.

Hej Elias! Vad har lett dig dit du är idag?

– Jag växte upp med mamma som kom till Sverige som flykting på 80-talet och pappa som är SO-lärare. Vi har alltid pratat mycket och som tioåring cyklade jag till stadsbibblan varje dag efter skolan. Jag började läsa om orättvisor och det väckte min törst för social rättvisa.

Hur kommer det sig att du jobbar med det nu också? 

– 2018 tog vi i Sverige emot många migranter och RFSL startade upp ett stort arbete för att möta de behov som nyanlända, asylsökande och papperslösa hbtqi-personer hade. Där någonstans svängde samhällsattityden och plötsligt började politiker prata om hur vi skulle hålla människor som flyr från krig och misär borta från Europa. Jag tänkte att även hbtqi-personers rättigheter både i Sverige, Europa och globalt skulle komma att ifrågasättas. Därför valde jag att engagera mig, för att hålla kvar i våra rättigheter!

Vad är det som gör att du orkar driva? 

– Stöttande människor, eget driv och en möjlighet som jag tog. De tre bitarna gjorde att jag är där jag är idag. Ordförandeskapet i RFSL Ungdom är ett heltidsuppdrag så jag hoppade av gymnasiet för det här. Mina föräldrar var skeptiska till en början men de såg att jag hade en plan, att det inte var ett impulsivt beslut. Jag tror att pappa ville se till att jag fick goda förutsättningar att fatta informerade livsval. Hans roll är inte att kontrollera eller övervaka, utan att se till att jag gör det jag tycker är kul och viktigt. 

Jag förklarade att jag vill göra skillnad, och i och med det här uppdraget fick jag en chans att göra det. Gymnasiet är också viktigt, men vad är att gå gymnasiet i ett år till, jämfört med det här once-in-a-life-time-tillfället? Det var nu eller aldrig! Jag har också superstöttande vänner och en mormor som jag står väldigt nära. Hon är en riktig ikon.

Hur ser en arbetsdag eller vecka ut hos dig?

– Jag har en roll som är lite av en tusenkonstnär. Ett övergripande ansvar för styrelsearbetet och sen en bit där jag svarar för vårt politiska arbete. Vi har verksamhet kring allt ifrån hiv-prevention till psykosocialt stöd till tonåringar som varit utsatta för sexuellt våld, och att hjälpa kommuner att starta mötesplatser för unga hbtqi-personer..

En arbetsdag kan vara att jag vaknar runt åtta ... jag är ju tonåring ändå! Jag har några digitala möten för att stämma av med kollegor, träffar några politiker eller myndighetspersoner, svarar på mail. Jag jobbar också mycket med mina egna sociala medier för att nå ut till våra medlemmar, unga hbtqi-personer..

På kvällen kanske jag går på något mingel som någon organisation anordnar eller tankesmedja bjudit in till. Sen åker jag hem vid 19-20 på kvällen, svarar på lite mail. och kollar på nån serie. Min guilty pleasure är amerikanska polisserier.

Vad är det roligaste med jobbet?

– Att få möta alla fantastiska hbtqi-personer runtom i landet. Att se hur glada folk är, och hur mycket Pride-firanden och andra möten mellan hbtqi-personer betyder för målgruppen.

Men det är skillnad mellan förtroendeuppdrag och ett vanligt jobb. Det här är inte ett 9-17 jobb, utan ett uppdrag jag har hela tiden, oavsett vilken dag det är. Såklart måste man kunna sätta gränser och hänga med familj och vänner, men kommer det en kris så behöver jag lösa det oavsett vilken dag eller tid det är. Även om det tar mycket tid så är det också det fina: att våra medlemmar har valt mig. Det är fantastiskt!

Vad upplever du att ungdomar oroar sig mest för?

– Vi ser ju verkligen en våg av hbtqi-hatiska åsikter. Som tex det här med Dragstory hour i Kalmar, där det var en SD-snubbe i kulturnämnden som ville gå in och styra vad biblioteket har på programmet. Det blir inte bara ett problem att en politiker vill detaljstyra, utan det ger en gest att det är okej att politiker ger sig på hbtqi-personer.

Vi har folkvalda som aktivt försöker göra livet värre för hbtqi-personer. Det ger konsekvenser både politiskt och socialt, kulturellt och ekonomiskt. Prideflaggor halas, finansiering för hbtqi-organisationer dras ner och hbtqi-rättigheter försvagas. Det är något jag märker överallt i landet.

Vi i Sverige har en bild av att vi är så himla bra på hbtqi-frågor, att vi är toleranta och jämlika, men det är ganska långt ifrån sanningen. De senaste två åren har RFSL Ungdom slagit medlemsrekord. Det tror jag inte är för att vi blivit 1000 gånger bättre på kommunikation, utan för att folk känner att de behöver ta ställning.

Vad drömmer du om framåt? 

– 2030 hoppas jag att vi har lyckats vända den politiska utvecklingen vi ser, och kunnat fostra progressiva värderingar där unga står upp för varandra i sin vardag, där det finns en solidaritetstanke. Den övergripande drömmen är att hbtqi-personer ska kunna vara sig själva är, må bra och och leva ett rätt okej liv. Jag tycker inte att det är så mycket att be om.

Har du någon förebild?

– Många! Jag har många supercoola kompisar som på olika sätt jobbar med rättvisa och demokratifrågor. Men om jag ska nämna tre så blir det Noura Berrouba, ordförande i LSU, plattformsorganisationen för ungdomsorganisationer, jag erkänner jäv - men hon är en fantastisk, cool, kompetent och stöttande person som alltid vill involvera andra i sitt arbete. 

Birgitta Dahl för hennes jobb med föräldraförsäkring och kvinnors och mäns rättigheter.

Den tredje personen nämner jag inte namnet på. Det är en aktivist från Ryssland  som jag har träffat flera gånger. En person som trots alla sketna lagar i Ryssland som gör det omöjligt att ens gå på gatan i en liten Pride-parad har lyckats bygga ett hbtqi-community lokalt, med peer-to-peer-stöd. Hbtqi-personer finns överallt och kämpar för våra rättigheter, även i auktoritära och repressiva stater.

Vad är dina glimmers i vardagen?

– Jag blir alltid jätteglad när jag ser ascoola ungdomar som självklart står för vem de är. Det kräver ett sånt otroligt mod. 

Att vara på biblioteket! Jag har aldrig träffat en yrkesgrupp som är så fantastiskt fina människor som bibliotekarier, så shout out till dem. Det är så speciellt att komma in i den miljön: det tysta prasslet, viskningarna, och när man går till info-disken är det så självklart att oavsett vem du är ska man hjälpa dig att hitta något att läsa.

Vad skulle du vilja skicka med till våra läsare?

– Det finns ju ett cringe citat om att "ingen kan göra allt men alla kan göra något", det stämmer ju. Jag tycker det är otroligt viktigt att man står upp för sina värderingar. Det kan vara att prata med sina kollegor på kafferasten, att gå med i en organisation som står för bra saker eller dela bra grejer i sociala medier. Ställ den frågan varje dag på morgonen när du borstar tänderna: vad kan jag göra idag

När får du återhämtning?

– Jag försöker karva ut 3-4 lediga timmar i veckan och de timmarna är heliga. Ibland ligger jag bara som en sjöstjärna i sängen och stirrar upp i taket, ibland umgås jag med min lillasyster, eller städar - sånt som man också måste göra när man bor själv! Och kampen behöver också att man tar pauser!

Har du något tips till våra läsare? Boktips, instagramkonto, life hack eller liknande?

– Detransition baby av Torrey Peters är en fantastiskt spännande bok som utmanar vår syn på kön och normer.

Det andra könet av Simone Debevoir, en utmanande bok, otroligt gammal men utmanar ändå normer som finns kvar i vårt samhälle.

Tusen tack för det viktiga arbete du gör och för att vi fick prata med dig! 💖

Följ Elias på instagram: @eliasfjellander

Bli medlem i RFSL ungdom: här!